ett ansvar över en skuta för stor för att kunna kontrollera ensam.

Vart är Sverige på väg, frågar många sig själva. I vilken riktning glider den skuta som utgör vårt gemensamma hem? Den lilla del av världen som vi givits att omhänderta och göra det bästa utav. Den plats på jorden som vi kallar för vår egen, där vi lärde oss att tycka om smaken av jordgubbar och att associera en doft av nybakade pepparkakor som trivsamt sprider sig genom huset till krispigt decemberväder, där vi cyklat längs skumpiga skogsstigar emot en sjö i sensommarkvällar och där vi fick vår första kyss. Detta hem, det som är vårt. Vem är det egentligen som styr skutan? Vem är det som sitter där i dess akter, med handen på ratten i midsommarsolen, och till tonerna av Taube väljer vilken framtid som vi som medborgare av detta sagolika samhälle rör oss emot? Vem bestämmer vilka traditioner våra barn ska få uppleva, älska och vilka dofter de ska lära sig att associera till dessa?
Vi vill vara en gemenskap. Vi sitter ju alla i samma båt, eller hur? Tillsammans har vi följt med i alla de svängar som denna gigantiska skuta har tagit, njutit av vinden genom håret i bättre tider och tagit varandras händer när resan emellanåt har blivit obehaglig. Vi bär på kollektiva minnen och dessa binder oss samman. Kollektiva minnen. Vad gäller då beträffande kollektiva åsikter? Låt oss se. Tänk tillbaka på den tid som du upplevt med dina närmaste medmänniskor. På att bestämma klasströja i nionde klass, komma överens var studentresan skulle gå, vilken film som skulle ses eller vilken restaurang som skulle ätas på. Nej, våra åsikter är inte kollektiva. De har alla formats av de små, små skiljaktigheter som återfinns i våra bakgrunder. Våra föräldrars utbildning och inställning till alkohol. Vår syn på hur man bör hantera pengar och det sätt på vilket våra hus är inredda. Åsikterna skiljer sig onekligen på vissa punkter. Men ändå. Vi har fortfarande våra gemensamma minnen och allt det där andra, ni vet.
Många sliter och drar i den gamla, stackars skutans ratt. Alla vill ha ett finger med i spelet. Undvika grund, hitta lugnare vatten, lägga till vid en strand någonstans vid Österlen för att ta sig ett dopp i den livsviktiga, svenska sensommarsolen. För den är viktig. Stigarna till badplatsen, doften av pepparkakor och Sommar i P1 kommer inte vara det första som kastas överbord när lasten blir för tung, för dessa har betydelse för skutans besättning likaväl som passagerare. Men. Om vi, bara för en liten stund, skulle försöka att se lite utanför vår idylliska kryssning genom den skandinaviska skärgården. Kan vi göra det? Vi tar en titt på hur det ser ut runt omkring oss. Ett gigantiskt hav. Vatten i alla riktningar. Öppet och omöjligt att överblicka. Eller, förresten. Vid närmare eftertanke. Varför lägga tid och energi på det hänsynslösa hav som omger oss, när vi har det så hemtrevligt på vår båt?

Jag förstår grejen. Tanken om vårt Sverige och att det som gör oss till OSS är allt det där som vi delat sedan barnsben. Det krävs ansträngning och beslutsamhet och framförallt mod för att bryta sönder och ifrågasätta denna angenäma och väletablerade bild, särskilt när anledningen till att en gör det känns otrevligt obekant och ibland till och med obehaglig. Jag ska försöka hjälpa er lite på vägen. Jag hatar att behöva säga det – men Sverige är inte vår lilla del av världen som vi givits för att ta hand om. Gå tillbaka lite i tiden, ett par århundraden räcker, och Sverige så som vi känner det idag finns inte. Dessa politiska gränser som folk sliter sig blodiga för, dödar barn och våldtar kvinnor, behöver inte existera. Dessa är människans påhitt, vårt sätt att ordna upp och dela in och hålla koll. För att vi är pedantiska, helt enkelt. Med detta menar jag inte att gränserna bör upphöra, tvärtom är de numera minst sagt nödvändiga för vår överlevnad, utan jag försöker främst skapa lite distans till det hela. Poängtera det absurda i att vi värdesätter människor utifrån vilka gränser de befinner sig inom, eller väljer att korsa, när dessa gränser egentligen är en måttstock som inte är baserad på någonting. Som egentligen inte ens existerar.
Vad vi faktiskt har givits är en fantastisk planet, belägen på ett ypperligt avstånd från solen, med behagliga temperaturer och mat som täcker av varje nyans på färgskalan. Vi har givits en möjlighet att leva på en plats med häpnadsväckande vattenfall, fascinerande honungsfärgade klippor, regnskogar och vita stränder kantade med skära snäckskal. Vi har även givits möjligheten att göra det bästa av denna möjlighet. Lite som en enda stor båt. Vi sitter alla i samma båt. Och då menar jag inte bara vi som vuxit upp med Taube och pepparkakor.
Vi har inte alla samma kollektiva minnen och åsikter, men vi har ett kollektivt ansvar. Ett ansvar angående jorden, och våra medmänniskor på den. Passagerarna på vår skuta må vara något grupperade (principen om klasströjan i nian kan appliceras på de flesta situationer i livet), men om jag ska vara ärlig så slänger jag hemskt gärna av nidbilden av en mörkhyad i Kalle Ankas Julafton överbord, hur fånigt det än kan verka, ifall det ger plats för en annan människa på båten. Sverige är bra, och många av dess traditioner med det. Men jag tycker inte att de är de som ”vågar ifrågasätta” invandrarpolitiken som är modiga, utan det är de som vågar ifrågasätta och bryta sönder den stereotypiska bild av Sverige som vi råkade få med oss i det där omtuggade kollektiva minnet. Vad som än händer så går vi mot en utveckling (tack gode gud för det), och den enda frågan som kvarstår är egentligen vem vi ska låta stå i kontroll över den.

Jag vet inte vem som skulle göra det bäst. Mest troligt inte jag.
Det jag vet är att många av de människor som jag diskuterade klasströjan och studentresan med, skulle styra skutan i en helt annan riktning än den jag pekar åt. De är inte alls lika mig, helt ärligt har vi nästan ingenting alls gemensamt. Det intressanta är att trots att jag inte bor i Sverige för tillfället, och trots de faktum att få i min umgängeskrets kan uttala min hemstad eller knappt ens mitt efternamn, så känner jag mig mer hemma än någonsin. Människorna är lika mig, vi är på samma nivå och håller varandra i händerna när det går för fort, och miljöerna passar mig som handen i handsken. Jag vet inte när jag kommer att återvända, men tills den dagen kommer tänker jag passa på att njuta av det fina som erbjuds här på jorden, denna gigantiska skuta som alla världens medborgare delar på, som om det vore lika mycket min rättighet som någon annans.
Jag tycker inte att ett främlingsfientligt parti har de resurser (och ibland undrar jag ens om de har den kompetens) som krävs för att bära och klara av det ansvar som vi tilldelats. Jag tror inte att man med deras metoder kan ta hand om världen och alla människor på den på bästa möjliga sätt. Det framtida Sveriges besättning bör inte bara göra många stopp för glass och kvällsdopp, utan de bör även anstränga sig, i alla fall lite grann, för att undvika rasistiska uttalanden och inlägg överhuvudtaget.

agnes stenlund, hittas vanligtvis på nordnoll.blogg.se.

"I wish I looked like Cindy Crawford."

Cindy Crawford

"Look, other bands, they want to make it about sex or pain, but you know, The Beatles, they had it all figured out, okay? “I Want to Hold Your Hand.” The first single. It’s effing brilliant, right?… That’s what everybody wants, Nicky. They don’t want a twenty-four-hour hump sesh, they don’t want to be married to you for a hundred years. They just want to hold your hand."

Nick and Norah’s infinite playlist

Luke i all ära, men ingen kan hantera ett lightsaber som farsgubben hans. Synd bara att han råkar ha hybris då.

120 episka minuter senare.

Sätter på kaffe och fortsätter starkt med Rymdimperiet slår tillbaka.

Sofia.

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag, du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som du alltid gjort.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Du är aldrig ensam.

trästocken nollnio

trästocken nollnio

Men AH, gift dig meme.

Writing a report

lmaogtfo:

Name and Date:

The rest of the paper:

Döda mig

(Source: -makemesmile, via manda)

");pageTracker._trackPageview()}catch(err){}